Vi har nu påbörjat vår sista vecka i Zambia. Vi varvar alltså vardagslivet vi har fått här med förberedelser för hemresan. Vi jobbar fortfarande med våra arbetsuppgifter, går till kyrkan och blir hembjudna på middag, men överallt får vi också höra hur lite tid vi har kvar och hur saknade vi kommer bli. Det är en konstig känsla, att veta att den här vardagen snart är över. Marknaderna kommer bytas ut mot snabbköp, nshiman blir till tacos och istället för mangoträd i trädgården blir det äppelträd. Söndagsgudstjänsterna kommer inte längre vara minst tre timmar långa, jag kommer inte längre sitta på uteplatsen och äta futenboa och dricka iskall läsk en extra svettig dag, och jag kommer troligtvis inte gå ut ur huset utan att ha en aning om vad som kommer hända. Det blir inte lika många spontana möten och händelser, inte lika många grannar som ger en papaya och pumpa, inte lika många härliga, färgglada tyger att göra vad man vill med. Men vissa saker kommer ändå att vara sig ganska likt. Grannens djur kommer fortfarande göra ljud ifrån sig i tid och otid (i Zambia grisar, i Sverige kossor), kaffe är lika nödvändigt var jag än befinner mig och även om jag inte längre kommer vara tillsammans med sex härliga, zambiska kvinnor och sy så kommer symaskinen plockas fram och användas även i Sverige. Att mysa med popcorn och ett avsnitt ur en serie när det regnar är lika mysigt i Zambia som i Sverige, att bli bjuden på middag hos vänner är lika roligt och att gå och lägga sig efter en extra händelserik dag är lika skönt (med eller utan myggnät). Och även om gudstjänsterna skiljer sig åt ganska så mycket så är det fortfarande samma Gud vi tillber och tror på. Hur långt borta jag än befinner mig så är vi alla fortfarande bröder och systrar i Guds stora familj. Jag tror att det gör oss mer lika än olika.

Det har varit sex roliga, jobbiga, utmanande och helt fantastiska månader som jag har fått spendera i Zambia. Jag har fått se kvinnorna i sömnadsprojektet utvecklas från att knappt kunna sy rakt till att sy skjortor och byxor med minimal hjälp. Främlingar har blivit vänner och familj. Vi har åkt lastbilsflak i tolv timmar, suttit på hårda träbänkar i kyrkan ännu mer, gått på promenader med ett barn i varje finger, tackat nej till ett antal frierier, badat på toppen av ett vattenfall, introducerat fika till alla vi känner, fått håret flätat av våra vänner, lärt oss lite lamba och även lärt ut lite svenska. Vi har levt livet helt enkelt. Jag vill också tro att jag har blivit lite mer öppen och lite mer ödmjuk.

Tack för de här månaderna Zambia. Tills vi ses igen!

 

Den senaste veckan har varit som de allra flesta andra vardagsveckor här i Zambia. Fast ändå inte. Det är trots allt en annorlunda stämning nu, när vi närmar oss slutet på vår tid här. Kanske är det bara hos mig stämningen har blivit en annan, men jag tycker också att det pratas mer om det bland våra vänner. Hur lite tid vi egentligen har kvar, att vi kommer bli saknade och att vi måste komma tillbaka. Försöker ta tillvara på tiden så mycket som det går.
I veckan har vi alltså bland annat fått hjälp av några vänner att plocka bananer från vår trädgård, vi har återigen fått pröva vårt tålamod då vi satt och väntade i fyra timmar på att få åka med på en outreach med sjukhuset som aldrig blev av, ätit nshima med vår zambiska familj, gått på marknad, och svettats i värmen som kommit tillbaka pga dåligt med regn. Vi har också haft en kombination av inflyttningsfest och att fira att skoluniformerna är klara i sömnadsworkshopen. Det blev en riktig storfika med fyra sorters kakor, futenboa och kaffe. Dessutom häll några av kvinnorna spontana tal och tackade mig och Ann för allt vi gjort, och sedan blev det både sång och dans. Jag kanske, eventuellt fick en liten tår i ögat då. Det har ju verkligen varit otroligt roligt att få jobba tillsammans med dem, att se hur de först knappt kunde sy rakt och nu gör de både byxor och skjortor och allt möjligt på egen hand. Fantastiskt med andra ord. Men det är ju inte över riktigt än. Nu har vi nämligen börjat sy på de väskor av afrikanska tyger som ska med till Sverige och säljas till förmån för ett skolbygge. Ett väldigt roligt projekt! Mycket mer inspirerande att jobba med de färgglada, mönstrade chitenge-tygerna än med enfärgade skoluniforms-tyger (som det blivit ganska mycket av). Det blir härligt att sprida lite Zambia-vibbar hemma i Sverige-land!

Bananplockning på gång
 
Spontan dans och sång i det nya syrummet. Zambia hörrni.
 

Häromdagen gick vi ut på en liten promenad. Planen var att vi skulle ta en foto- och filmrunda i det fina skymningsljuset. Promenaden blev kanske inte så lång som vi tänkt då det alltid finns människor ute att stanna och prata med, och jag hade ett barn i varje hand så det blev en aning svårare att ta bilder men några blev det i alla fall.

Lite såhär ser det alltså ut i Mpongwe nu. Grönt och härligt efter allt regn.