Nu har sömnadsprojektet kommit igång! Några timmar på eftermiddagen, måndag och tisdag, har jag alltså hängt med fyra av de sex kvinnor som ska vara med. Nu i början har vi gått igenom grunderna, jag och Ann har lärt ut vad de olika delarna heter, hur man trär maskinerna och fyller på spolen med tråd. Och så har de fått öva på att sy rakt. Bara det är svårt för de flesta i början. Inte blir det lättare om man har en gammal handmaskin, men de är duktiga och lär sig snabbt. Och de har roligt på samma gång. Det har varit mycket fniss och skratt när någon råkar göra fel, och glädjen är stor när man lyckas med något, eller när man syr lite rakare än förra gången. Imorgon ska vi göra tygpåsar som kvinnornakan använda till sina sybehör som de snart ska få. Målet är att vi ska kunna börja sy gardiner nästa vecka. Det är väldigt spännande, och lite läskigt, att få vara med i uppstarten av ett projekt. Vi har ingen aning om vad som kommer hända, om det kommer funka hela vägen, men vi litar på att Gud har en plan.

En gammal trampmaskin som snart kommer börja användas
 
Katie övar på att sy med handmaskinen
 
Vi har några elektriska maskiner också, här testar Lilian en av dem!
 
Joyce och Lilian, glada över att få lära sig att sy!
 
Söndag och vi firar tre veckor i Zambia. Dagen inleddes med en gudstjänst på tre timmar som innehöll flera olika körer, en predikant, många hårda träbänkar att sitta på och två svenskar som försökte hänga med så gott det gick när allt var på lamba. Allt som allt, fantastiskt.
 
Efter en liten andpaus med lunch och söndagsfika traskade vi iväg på något som blev en smått oklar promenad som slutade med att vi kollade på en fotbollsmatch. Första för säsongen och allt.
 
 
Och det här med att ha en kamera med sig. Det gillar alla. Särskilt barnen. Och det är ju roligare att ta kort på dem än på matchen, så logiskt nog fylldes kameran med gruppbilder på fler och fler barn som vågade sig fram.

 
Barn alltså. Ni är för roliga.
 
Om inte detta är squadgoals vet jag inte vad som är
 

Denna vecka har jag gjort lite olika saker. I måndags var jag med sjukhuspastorn på de olika avdelningarna. Vi pratade med patienterna och bad för de som ville. Eller, han pratade mest, jag hälsade med det lilla jag kan på lamba. Sedan blev jag hembjuden till honom och fick träffa hans fru och granne. Vi drack läsk och åt kex och pratade. Det var väldigt trevligt i all sin enkelhet.

I tisdags följde jag med Ann till Ndola för att, bland annat, titta på symaskiner och köpa tyg till sömnadsworkshopen. Det som ska göras först är gardiner till sjukhusets avdelning för män. Kvinnoavdelningen fick nya förra året, så nu är det männens tur. Jag passade också på att storhandla mat, då det är svårt att få tag på allt man behöver på den lokala marknaden.

Idag har jag varit på förskolan här i Mpongwe. Nästan 60 barn i ett klassrum, och två lektioner som pågår samtidigt i varsin ände. Lite kaosartat och väldigt högljutt. Jag hjälpte till så gott jag kunde under lektionerna, delade ut pennor och skrivböcker och hjälpte till med lite engelska undervisning. På rasterna och under lunchen var jag omringad av barn som ville klappa på mig, leka med mitt hår, sitta i knät, hålla hand, eller bara titta på mig. Jag har nog aldrig varit så populär innan. Emellanåt hade man ett barn hängandes i varje finger. Om inte hjärtat är alldeles varmt och mjukt efter en dag fylld av det så är man nog gjord av sten.