I fredags upplyste Linda mig om att denna helg är den sista fram tills den trettonde januari som det bara är vi två. Det vankas nämligen besök i dagarna. Nästa vecka kommer Lindas pojkvän, följd av två av deras vänner, och strax efter att de har åkt hem kommer Lindas familj. När vi då insåg detta tog vi oss en funderare på hur vi bäst kunde spendera denna helg. Vi kom fram till att vi ska nog göra absolut inget speciellt alls, inget utöver det vanliga, utan bara vara hemma i Mpongwe och göra det vi brukar. För när vi har besök lär vi ju vilja göra lite mer, visa dem Zambia.

Så hur spenderas en helt vanlig, fenomenal helg? Sova så länge vi kan, äta pannkaksfrukost och futenboa, strosa runt på marknaden, sy lite, fika på uteplatsen, titta på Greys Anatomy och hänga i kyrkan. Vi har också passat på att baka bullar för att fira att det är första advent. Vi har fixat en liten adventsljusstake bestående av fyra doftljus. Jag menar, jordgubbe och smultron är väl ändå dofter som framkallar julkänslor om något? Inte? Nähänä, vi försökte i alla fall.. Om inte doftljusen får oss att känna julkänslor kanske det svalare vädret som kommit tack vare regnsäsong får oss att göra det. Igår var det otroliga 28 plusgrader, riktigt svalt och skönt. Jodå, julen kommer nog hit också, om än lite annorlunda än i Sverige.

Mpongwe, fortfarande ganska soligt mellan regnskurarna
På gatan där vi bor
 

Hälsningar från Boss Bee, Beat, Bertha, Beauty, världens långsammaste ninja. Kärt barn har många namn.
 

Jaha hörrni, nu var det ett tag sedan jag skrev något om livet i Mpongwe. Vad har vi egentligen gjort sen sist jag skrev? Jag har jobbat på med sömnadsworkshopen, i två veckor har det bara varit jag och de sex zambiska kvinnorna jag jobbar med. Ann, den brittiska missionären, har varit bortrest, men det har funkat hur bra som helst ändå. Kvinnorna har haft fullt upp med att sy skjortor, jag har haft fullt upp med att klippa ut mönsterdelar, fixa med symaskiner som ibland krånglar, och förbereda kaffe och te för den obligatoriska fikapausen. Det är förresten en annan sak vi har gjort en hel del, fikat. Linda har gjort banankaka som vi har bjudit på, och vi har fått lära våra jobbarkompisar om det eminenta konceptet fika. Jag tror att det har varit uppskattat. Det finns väl ingenstans där det inte är uppskattat att ta en paus för att dricka kaffe och äta banankaka? Näe, tänkte väl det.

 Hard work i syrummet

Vi har fått medverka på några ungdomssamlingar också, varav en av dem var helt och hållet vårt ansvar. Vi sjöng sånger på svenska, lekte lekar, delade hälsningar från Sverige, och Linda höll en liten predikan. Jag skulle säga att det var en lyckad ungdomssamling. Och även om man inte skulle ha ansvaret för samlingen så betyder inte det att man inte behöver medverka på något sätt. Senaste gången blev jag ombedd att berätta om hur jag kom till tro. Så då fick jag helt enkelt berätta mitt vittnesbörd. Jag var ändå ganska glad att det var det jag fick göra, och att jag inte blev ombedd att sjunga eller dansa som några andra.

 Kyrkan i Mpongwe, där vi hänger mest av tiden under söndagarna

När vi inte jobbar eller hänger i kyrkan så händer det en hel del annat. Vi hänger med våra nya vänner, håller i små geografilektioner, får se hur det går till när man dödar en orm, får en vattentank installerad (vilket betyder att vi nu alltid har vatten, något som kommit och gått lite som det vill innan) och får samtidigt se hur Steve trampar igenom taket, Linda har fått håret flätat som en äkta zambier och jag har gjort pannkakor på gasspisen när det har varit strömavbrott.

 Hur många människor krävs för att döda en orm i Zambia?

 Linda förvandlas till zambier

 Pannkaksfix en lördagsmorgon

Ja, livet i Zambia är ändå ganska bra. Särskilt när man kan sitta på uteplatsen och äta en futenboa och dricka en kall läsk. Höjden av vardagslyx skulle jag vilja påstå.

Futenboa och läsk med en dalahäst. Då lever man.

Vaknade upp idag utan en tanke på valet som skett i USA i natt. Traskar bort till grannen för att lämna tillbaka en glasskartong och prata en stund. Något av det första hon säger är att hon känner sig så nedslagen över att Trump vann valet.

Vänta.. va? Vann han? På riktigt?

Jag tror det är ett skämt. Flera gånger under valperioden har jag blivit ledsen och upprörd över Trumps uttalanden, hur sexistiska, rasistiska och homofoba de har varit. Men jag hade aldrig en tanke på att han faktiskt kunde vinna, så galen kan väl världen ändå inte vara. Fast det kan den tydligen.

Klumpen i magen har växt sig större under dagen och jag går och lägger mig med ett tungt hjärta. Och då befinner jag mig på andra sidan jorden, i en liten by i Zambia. Jag kan inte ens föreställa mig hur mina vänner i USA känner sig. De, som nästan alla antingen är kvinnor, hbtq, av utländsk bakgrund. Hur tunga är inte deras hjärtan idag. Jag har funderat på vad jag vill säga till dem, men ingenting känns tillräckligt. Det enda jag kan säga är att jag känner med dem, och att de inte är ensamma. För jag tror att vi är många människor från hela världen som är på deras sida.

Jag tror att ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

//
I woke up today without a thought of the elections in the US. Went over to the neighbor to return a few borrowed things and have a little chat. One of the first things she says is that she is feeling really sad about Trump winning the election.

Wait.. what? He won? Seriously?

I thought it was a joke. I have, so many times, been upset about Trumps speeches, how sexist, racist and homophobic they’ve been. But I never thought he could actually win, the world can’t be that messed up. But apparently it can.

Tonight I am going to bed with a heavy heart. Me, who is living on the other side of the atlantic, in a small zambian village. I can’t even imagine how my friends in the states feel. They, almost all of them either women, lqbtq, people of color. How heavy aren’t their hearts today. I’ve been thinking about what I would like to say to them, but nothing seems to be good enough. The only thing I can say is that I feel with you, and you are not alone. Because I believe that we are many people from all over the world that are on your side.

I believe that the light shines in the darkness, and the darkness has not overcome it.