Livet här i Zambia kan vara väldigt oklart och oväntat. Helgen som varit är ett väldigt bra exempel på det. Planen var att ha en lugn och skön helg hemma, sy lite, gå till floden, chilla och äta godis framför några avsnitt av Greys Anatomy. Men saker blir sällan som man planerat. För under förmiddagen på lördagen kom en av våra vänner förbi och sa att kören skulle åka till Mpindi över helgen och att vi gärna fick följa med. Vi var lite tveksamt inställda först, men bestämde oss slutligen för att hänga på. En liten utflykt med kören, det kan ju inte vara alltför ansträngande. Så vi packade varsin ryggsäck, tog en madrass under armen och traskade bort till kyrkan där vi skulle samlas. Vi fick hjälp att slänga upp madrassen på lastbilsflaket som vi skulle åka på (inga fancy bussar här inte) och blev guidade till en passande sittplats. Jag hamnade på en träbänk, Linda på en madrass på golvet. Viktigt var det att vi inte satt alltför långt bak eller för synligt, för om polisen skulle få syn på två mzungos, vitingar, på ett lastbilsflak kunde vi råka ut för trubbel. Så lite nervösa satte vi oss ner och Linda frågade hur långt det egentligen var till Mpindi. Skulle det ta en halvtimme, en timme? Nänä, sex timmar! Så åkte lastbilen iväg och jag undrade vad vi gett oss in på. Men kören höll oss på gott humör med sitt sjungande som höll igång nästan hela vägen. Vi åkte långt efter att solen gått ner, och när vi äntligen var framme i Mpindi hälsades vi av en jublande skara människor. Fantastiskt. Vi blev bjudna på nshima och tittade på när människor dansade till ljudet av keyboardmusik innan vi trängde ihop oss på vår medhavda madrass inne i kyrkan och försökte sova. Och för första gången sedan vi kom hit frös jag. Nätterna kan fortfarande vara kyliga, och att sova i en kyrka med öppna hål som fönster och dörrar var nästan som att sova utomhus. Vaknade och somnade om vartannat, och kände mig nästan tröttare på söndagsmorgonen än jag gjort kvällen innan.

Söndagen började när solen precis gått upp, och en kvinna berättade att nu var det dags för tandborstning och bad. Alright sa vi, och hängde med henne till några hyddor en bit bort samtidigt som vi borstade tänderna. Vi fick varsin mugg med vatten att skölja med, och en stor balja med vatten att dela på. Lite smått förvirrade över vad denna balja skulle vara för började vi tvätta av våra ansikten när samma kvinna som tagit oss dit frågade om vi inte skulle ta ett bad? Eeeh, jo, men alltså, hur? undrade vi och hon tog med oss till en liten hydda, en fyrkant av lerväggar med öppet tak och en liten ingång. Därinne fanns en stor balja med vatten, några tvålar och tvättlappar. Kvinnan som tagit oss dit, och hennes vän som också var där, började helt sonika ta av sig kläderna och tvätta sig. Så jag och Linda hakade helt enkelt på, tog varsin tvättlapp och försökte skvätta vatten på oss. När vi var färdiga, och blöta satte på oss kläderna igen, fick vi veta att nu har vi tagit ett riktigt zambiskt bad. When in Zambia, act like a zambian. Efter badet åt vi vår medhavda frukost, bröd och juice, och värmde oss i morgonsolen efter den kalla natten. Tiden gick och det var snart dags för det som vi egentligen var där för, invigningsgudstjänst för Mpindis nya pastor. Vi satt tillsammans med kören från Mpongwe på några gamla skolbänkar och lyssnade till olika tal från viktiga personer, körer från olika städer och byar som sjöng och en evighetslång predikan från självaste Shamfuti, vår handledare här i Zambia. Vi smet iväg ett par gånger för att hämta vatten, gå på toa (ett hål i marken) och bara få en paus från de hårda träbänkarna. När gudstjänsten var slut och vi hade blivit bjudna på mat satte vi oss återigen på lastbilsflaket för att påbörja den sex timmar långa resan hem igen. Först på en dammig sandväg genom bushen, sedan på asfaltsväg sittandes på golvet för att inte bli sedda av polisen. Försökte byta sittställning så ofta det gick, och pendlade mellan att tycka att det var outhärdligt och ganska härligt. Klockan tio på kvällen var vi äntligen tillbaka i Mpongwe, svettiga, dammiga och med ont i hela kroppen efter tolv timmar på lastbilsflak, flera timmar på träbänk i solen i Mpindi och en natt på dålig madrass på betonggolv. Men ändå ganska glada efter en oväntad och rolig helg. Och jag har nog aldrig somnat så snabbt som jag gjorde den natten. Slocknade direkt efter att ha lagt huvudet på kudden, vilket vi gjorde direkt när vi kom hem (efter att ha duschat av oss solbrännan som visade sig vara damm).

Välkommen till Mpindi, en by längs en dammig väg mitt ute i bushen!
 
En liten del av alla de människor som samlats till gudstjänst.
 
Kören (och två mzungos) från Mpongwe!
 
På ett lastbilsflak på väg hem med dammet som följeslagare.
 
Bilder tagna av Linda
 

Kommentera

Publiceras ej