2/9 2016
En skakig bilfärd bort från tryggheten och bekvämligheten på missionscenrat möts vi av en helt annan verklighet. I utkanten av Nelspruit på ett gammalt tobaksplantage bor immigranterna från grannlandet. Det första jag tänkte när vi klev ur bilarna var att det luktade scoutläger. Värme, eld och rök, sådär som det luktar om man lyckats tajma in scoutlägret under en av de vädermässigt bättre veckorna på sommaren.

Fast ett scoutläger tar slut. Och man åker på det frivilligt. Och det finns mat och vatten. Toaletter och möjlighet att ta hand om hygien. Trygghet. Det här var allt annat än ett scoutläger. De gamla arbetarbarrackerna de bodde i hade på sin höjd fungerat som förråd för trädgårdsredskap i Sverige. På grund av torkan är det svårt att få tag på mat och vatten. Det som finns att köpa är dyrt. För att tvätta sig måste de gå långt till vattenkällor vi aldrig skulleklassa som rena. Som immigranter är de utsatta för överfall och inbrott av Sydafrikaner som anser att de tar deras jobb.

Och det är ju därför de kommer hit. För att få jobb. I grannlandet är ju läget ännu värre. De ber inte om ett liv i lyx, de vill bara ha ett jobb. Desperationen efter arbete leder till att de blir underbetalda om de nu får ett jobb. Men lite pengar är ju bättre än inga pengar. När vi kommer dit berättar de att det är oerhört tufft just nu. Torkan leder till både mindre mat och mindre jobb.

Men mitt i allt detta finns det ändå hopp. De har hittat en kyrka där de är välkomna, människor som bryr sig om dem. De har hittat en Gud som älskar dem som ingen annan.
Vi blir visade till vattentanken de har fått. Tacksamheten över att rent dricksvatten nu bara är ett telefonsamtal bort är stor. Visst, de måste fortfarande gå långt för att tvätta sig, men rent vatten till dricka och mat finns nu mitt ibland dem.

Vi får gå runt i deras läger, se den sluttande fotbollsplanen i närheten, se hur de bor. Och de hymlar inte med att de har det svårt. De säger klart och tydligt att livet är tufft. Men det enda de vill ha från oss är våra böner. Bara det att vi kommit och hälsat på ser de som ett gott tecken. "Vi förväntade oss inte att ni skulle komma, men nu är ni här. Nu vänder det snart. Vi litar på Gud att det vänder." Vi får uppleva detta under en halvtimme, sedan åker vi tillbaka till missionscentrat med snabbt wifi och rent vatten i kranen. De stannar kvar.
Jag är tyst hela vägen tillbaka.

Kommentera

Publiceras ej