31/8 2016
Nu har vi alltså varit i Sydafrika i två dagar. Resan hit gick smärtfritt, förutom lite visumkrångel för Swaziland-teamet på flygplatserna i Göteborg och Frankfurt. Väl framme på flygplatsen i Johannesburg möttes vår oro av ett "everything will be fine" och en lätt axelryckning. Det har ju hittills visat sig stämma. Rätt stämplar i passen, alla väskor kom fram, inga svårigheter att hitta till bussen. Jag lyckades till och med sova lite på bussen, jag som nästan aldrig kan sova om jag inte är i horisontalt läge. Även om resan flöt på bra var det otroligt skönt att komma fram till Mamma Mia, gästhuset vi ska bo på, och få sova i en vanlig säng.
Efter tio timmars sömn var det dags att komma upp för lite frukost. Flingor, youghurt, rostat bröd, scrambled eggs, kaffe, juice och popo. Papaya alltså. Hur det egentligen stavas kan visserligen diskuteras men nu kör jag på popo. Mätta och belåtna och efter lite tandborstning traskade vi iväg till missionscentrat. Där fick vi träffa några av de som jobbar på kontoret,och sedan tog Maria Carlsson med oss på en tur runt Nelspruit. Downtown, köpcenter där telefon och engelska biblar fixades till Swaziland- och Sydafrikateamen, stor affär där adaptrar införskaffades till samma team, stadion, ett annat köpcenter där lunch inmundigades och slutligen en mataffär för att handlalite förnödenheter, bland annat popo. Väl tillbaka på Mamma Mia körde jag på bokläsning och powernap innan vi återigen traskade iväg. Denna gång till familjen Carlssons hus, där vi fick svalka oss med ett dopp i poolen. Runt fem gick vi tillbaka igen då vi inte ska gå ute när solen gått ner. Så kvällsmaten, som bestod av popo med citron och varma koppen-liknande soppa, åt jag på Mamma Mias innergård tillsammans med Linda. I ett svagt ögonblick gick jag med på att börja träna, korta pass på ca tio minuter, varje kväll. Så det har vi gjort nu också, först ut var ben. Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på, men det blir nog bra. Everything will be fine.

Annars känns det fortfarande smått overkligt att vi är här, som om jag inte fattat det än. Jag har mest lite semestervibbar nu, kanske för att vi inte ska stanna här. Vi ska ju vidare, till Zambia. Jag vet inte riktigt hur jag känner över det. Peppen har inte kommit än, och jag är nog lite orolig över att detta inte ska få betyda så mycket som jag hoppas på. Att det bara blir något slags mellanting, något att göra medans jag väntar och planerar för livet efter Zambia. Ett utfyllnadskapitel, en parentes. Jag hoppas och ber att det inte blir så. Att jag ska kunna vara i nuet, att det ska bli ett kapitel som tillför något till historien, som för det vidare och som får ha betydelse för fortsättningen.
Det hoppas jag på. Och Gud är ju med, så det här kan ju bli hur fantastiskt, jobbigt, utmanande och roligt som helst. Everything will be fine.


Utsikt från missionscentrats uteplats
 

Kommentera

Publiceras ej