Senaste gången jag och Linda var inne i Ndola var det för att säga hejdå till Lindas familj och för att göra ännu ett besök på immigration. Inte heller den här gången fick vi våra arbetstillstånd, men dagen blev ganska spännande ändå. Färden in till Ndola skedde med en bil som Lindas familj hade hyrt, och som de sedan körde ut till flygplatsen med, efter att ha lämnat oss i de mer centrala delarna av staden. Detta innebar då alltså att vi inte riktigt hade koll på hur vi skulle ta oss hem till Mpongwe igen. Vi visste att det skulle finnas bussar någonstans, och någon hade nämnt att taxi inte är särskilt dyrt, så vi tänkte att det löser sig säkert. Så efter att ha avverkat några ärenden påbörjade vi projektet hemfärd. I en sybehörsaffär fick vi tipset att gå till Hungry Lion (en snabbmatskedja i stil med KFC, för lejon äter tydligen friterad kyckling) för att därifrån ta en taxi till Luanshya. I Luanshya skulle vi sedan kunna ta en buss till Mpongwe. Det låter ju kanon tänkte vi och började gå åt det håll kvinnan i affären, kanske lite otydligt, hade pekat. Efter en kort, osäker promenad frågar vi en kille på gatan om var Hungry Lion egentligen ligger. Han tittar sig lite förvirrat omkring, säger ”sorry, I don’t know”, och vi rycker på axlarna och traskar vidare. Vi hinner inte gå mer än hundra meter förrän vi plötsligt står utanför Hungry Lion. Ndola-bor alltså, de har ingen koll på stan. Någon frågar oss om vi vill åka till Luanshya. Ja svarar vi glatt och blir då hänvisade att hoppa in i en stor bil som tydligen ska föreställa en taxi. Vi är en aning tveksamma, men när en äldre kvinna hoppar in i bilen och säger att ”this is how everyone does” väljer vi att lita på henne och hoppar in. Efter en liten stunds väntan på att bilen ska bli full åker vi sedan iväg. Vi hinner dock inte ens komma ut ur staden innan vi blir stoppade av en polis. Efter en kort inspektion säger han att bilen inte har någon taxi-licens, hoppar själv in och ser till att vi blir avsläppta vid en liten hållplats längs vägen. Vårt resesällskap är en aning upprörda och tycker att vi kunde ju bara ha sagt att vi var ett stort kompisgäng på väg hem, då hade det inte behövts någon licens. Lätt att vara efterklok. Vi väntar en liten stund på den nya hållplatsen innan en ny bil stannar till och våra medpassagerare hoppar in i den. Eftersom vi ändå hade känt dem i fem minuter vid det här laget hoppar vi också in. Ingen polis stoppar oss den här gången, men när vi kommer till avfarten mot Luanshya (som vi känner till ganska väl efter alla rundor till och från immigration) kör föraren bara förbi. Vi reagerar givetvis och undrar vad som händer. Svaret blir att det finns en poliskontroll precis efter den avfarten, och polisen är det ju bäst att undvika, så vi tar en annan väg helt enkelt. Denna alternativa väg visar sig gå  genom bushen. Jag och Linda tyckte att det var ganska spännande att få se utkanten av Luanshya såhär, det har vi ju aldrig gjort förut. Kanske för att vi aldrig åkt eventuellt olaglig taxi förut. Men ingen oro, vi tog oss in till Luanshya och blev avsläppta på en bensinstation (eftersom det stod några rastandes poliser vi den tilltänkta hållplatsen). Där blir vi lotsade vidare till ännu en bil av den äldre kvinnan, som vi har otroligt högt förtroende för vid det här laget, som tar oss till busstationen. Med tanke på att det spöregnade var det väldigt uppskattat. Vi blir skjutsade ända fram till bussen som när den är full ska ta oss hela vägen tillbaka till Mpongwe. Helt lagligt dessutom.

Så ja. Så gick det alltså till när vi åkte svarttaxi på små, gropiga vägar ute i bushen för att undvika polisen, i sällskap av ett gäng zambier vi nyss träffat. Livet va.

 
Biläventyr i Zambia
 

1 kommentarer

Anonym

06 Feb 2017 12:48

Inte för att jag är den oroliga typen precis,
Menn vissa saker är ju bättre att få reda på efteråt 😱😅
Kram på dig (er), och ha några bra sista veckor.
/Pappa

Kommentera

Publiceras ej