Vi har nu påbörjat vår sista vecka i Zambia. Vi varvar alltså vardagslivet vi har fått här med förberedelser för hemresan. Vi jobbar fortfarande med våra arbetsuppgifter, går till kyrkan och blir hembjudna på middag, men överallt får vi också höra hur lite tid vi har kvar och hur saknade vi kommer bli. Det är en konstig känsla, att veta att den här vardagen snart är över. Marknaderna kommer bytas ut mot snabbköp, nshiman blir till tacos och istället för mangoträd i trädgården blir det äppelträd. Söndagsgudstjänsterna kommer inte längre vara minst tre timmar långa, jag kommer inte längre sitta på uteplatsen och äta futenboa och dricka iskall läsk en extra svettig dag, och jag kommer troligtvis inte gå ut ur huset utan att ha en aning om vad som kommer hända. Det blir inte lika många spontana möten och händelser, inte lika många grannar som ger en papaya och pumpa, inte lika många härliga, färgglada tyger att göra vad man vill med. Men vissa saker kommer ändå att vara sig ganska likt. Grannens djur kommer fortfarande göra ljud ifrån sig i tid och otid (i Zambia grisar, i Sverige kossor), kaffe är lika nödvändigt var jag än befinner mig och även om jag inte längre kommer vara tillsammans med sex härliga, zambiska kvinnor och sy så kommer symaskinen plockas fram och användas även i Sverige. Att mysa med popcorn och ett avsnitt ur en serie när det regnar är lika mysigt i Zambia som i Sverige, att bli bjuden på middag hos vänner är lika roligt och att gå och lägga sig efter en extra händelserik dag är lika skönt (med eller utan myggnät). Och även om gudstjänsterna skiljer sig åt ganska så mycket så är det fortfarande samma Gud vi tillber och tror på. Hur långt borta jag än befinner mig så är vi alla fortfarande bröder och systrar i Guds stora familj. Jag tror att det gör oss mer lika än olika.

Det har varit sex roliga, jobbiga, utmanande och helt fantastiska månader som jag har fått spendera i Zambia. Jag har fått se kvinnorna i sömnadsprojektet utvecklas från att knappt kunna sy rakt till att sy skjortor och byxor med minimal hjälp. Främlingar har blivit vänner och familj. Vi har åkt lastbilsflak i tolv timmar, suttit på hårda träbänkar i kyrkan ännu mer, gått på promenader med ett barn i varje finger, tackat nej till ett antal frierier, badat på toppen av ett vattenfall, introducerat fika till alla vi känner, fått håret flätat av våra vänner, lärt oss lite lamba och även lärt ut lite svenska. Vi har levt livet helt enkelt. Jag vill också tro att jag har blivit lite mer öppen och lite mer ödmjuk.

Tack för de här månaderna Zambia. Tills vi ses igen!

 

Kommentera

Publiceras ej